Heqa Ancher

Julen är över och mellandagsrean börjar. Jag ger mig ut på jakt efter en liten lätt dator för att kunna springa runt överallt i världen och fortfarande skriva dessa underbara juridiska pm som krävs av linjen. Olyckligt nog hörde en vän stt ett inköp var på gång och hon tvingade mig att loova att jag skulle börja blogga mer seriöst om jag köpte den. Så här är jag, febrilt skrivandes utan att ha något (enligt min mening) vettigt att säga. Som övning för mitt fortsatta, förhoppningsvis meningsfulla, skrivande tänkte jag berätta om hur enkelt teknikinköp blir om man bor i barkarby i närheten av alla stora teknikkedjor.

Jag började 9 i morse, åkte till alla ställen och hittade den perfekta lilla kelgrisen för 300 kr mindre än på alla andra ställen. klockan var nu 10. Tyvärr hade de inte några exemplar inne men lovade dyrt och heligt att Stinsen skulle ha ett exemplar när jag kom dit. Ankomst till Stinsen strax efter halv elva. Hittar affären och skuttar fram mot min framtida kompanjon i gott och ont. Tyvärr hade meddelandet från Barkarby inte gått fram, priset var höjt och datorn borta. Åkte till ny affär för inhandlande. Hittade en för ok pris med hälften så stor hårddisk, fanns bara utställningsexemplar. Jag tog det och klockan tickade sakta mot halv tolv. Nu stod endast bortplockningen av utställningsexemplaret mellan mig och datorn. Men ingen fick upp låset, således försökte febrilt tre anställda samtidigt bryta upp låset. De gav upp och bad mig återkomma imorrn. Jag svarade "nej, inte en chans". Min pappa var med och jag lockade honom till mig med en hemlig vink för lite hederligt "good cop, bad cop". Jag var förstående, pappa muttrade. Slutade vid halv ett snåret med att jag gick hem med en rabatterad dator med dubbelt så stor hårddisk. Äntligen!

Så kan det gå när man bara ska gå in i en affär och plocka en dator, efter 3,5 timar och åtta affärer hittade vi ett (1 st) exemplar. pju och mummel. Men vad gör väl allt besvär när man sitter med denna söta lilla plåtburk i handen!

Jag var utvald av vår befälhavare att utforska den raserade staden. Varför det var just jag som fått den krävande uppgiften har jag fortfarande inte förstått, många andra hade vid övningar visat sig både starkare och modigare.
    Det var natt när jag närmade mig, staden sov i tysthet och mina försiktiga steg ekade mellan ruinerna. Ingen visste om någon överlevt attackerna och jag var därför tvungen att vara beredd på allt. Det var det här jag var tränad för, jag hade ägnat många år till övningar och pressat både kropp och själ för att vara beredd, för att överleva. Ändå var mina steg mycket tyngre här än de varit på övningarna, ändå fick jag ägna hela min tankekraft åt att tvinga mig framåt.
    Stadens gator verkade ändlösa och nattens mörker gjorde det svårt att se vad som komma skulle. Jag började försiktigt gå längs huvudgatan och påbörjade mitt sökande efter liv och förståelse för vad som hänt. Jag gick fram till vad som en gång varit någons trygghet, någons hem, och undersökte byggnaden. Kalkstenen smulades sönder när jag tog på den. För varje drag jag gjorde förstördes mer av bevisningen. Resterna av möblerna var brända, på marken låg ett tjockt lager sot. Ingenstans fanns spår efter liv, inte ens efter ett slocknat liv. Det var som om staden aldrig haft invånare, den var endast beredd på att när som helst ta emot dem.
    Jag stannade upp och såg mig omkring, jag var rädd att gå vidare. Sorg över att hitta spillda liv är en sak, tomheten över att inte hitta spår av någonting en helt annan och för mig okänd känsla. Det var fortfarande timmar innan solen skulle gå upp, luften stod stilla och mina kängor var fortfarande det enda ljud som bröt tystnaden. Jag fortsatte motvilligt min vandring längs huvudgatan och försökte förstå vad som hänt. Det fanns spår av bränder och av explosioner och ändå kändes allt så stilla, nästan rofyllt. Huvudgatan ville aldrig ta slut och för varje steg jag tog kändes det som jag missade något. Jag ville gå tillbaka men när jag vände mig om kunde jag inte avgöra vilket håll jag kommit från. Mörkret lekte med mina sinnen och ingen väg såg ut som den jag följt.
    Jag visste att solen skulle gå upp och hjälpa mig hitta rätt och få mig att förstå. Jag valde därför att fortsätta framåt på en sidogata i väntan på att mörkret skulle försvinna. Plötsligt hörde jag ett bekant ljud och frös till där jag stod. Klicket kunde bara betyda en sak, flyttade jag på foten skulle minan sprängas. Jag stod lugnt och funderade, ingenting i min nuvarande situation krävde ett brådskande beslut. Jag hade två val, stå kvar för att se solen gå upp och med den kanske nytt hopp, eller att lyfta på foten. Båda alternativen hade sina fördelar. Natten var nu helt tyst då mina kängor slutat störa det kvava lugn som rådde i staden. Tiden hade slutat gå i denna stad som i väntan på liv raserats av tomhet. Jag började fundera, kan verkligen solen någonsin gå upp i en stad där tiden står stilla?