Vägen dit
Jag var utvald av vår befälhavare att utforska den raserade staden. Varför det var just jag som fått den krävande uppgiften har jag fortfarande inte förstått, många andra hade vid övningar visat sig både starkare och modigare.
Det var natt när jag närmade mig, staden sov i tysthet och mina försiktiga steg ekade mellan ruinerna. Ingen visste om någon överlevt attackerna och jag var därför tvungen att vara beredd på allt. Det var det här jag var tränad för, jag hade ägnat många år till övningar och pressat både kropp och själ för att vara beredd, för att överleva. Ändå var mina steg mycket tyngre här än de varit på övningarna, ändå fick jag ägna hela min tankekraft åt att tvinga mig framåt.
Stadens gator verkade ändlösa och nattens mörker gjorde det svårt att se vad som komma skulle. Jag började försiktigt gå längs huvudgatan och påbörjade mitt sökande efter liv och förståelse för vad som hänt. Jag gick fram till vad som en gång varit någons trygghet, någons hem, och undersökte byggnaden. Kalkstenen smulades sönder när jag tog på den. För varje drag jag gjorde förstördes mer av bevisningen. Resterna av möblerna var brända, på marken låg ett tjockt lager sot. Ingenstans fanns spår efter liv, inte ens efter ett slocknat liv. Det var som om staden aldrig haft invånare, den var endast beredd på att när som helst ta emot dem.
Jag stannade upp och såg mig omkring, jag var rädd att gå vidare. Sorg över att hitta spillda liv är en sak, tomheten över att inte hitta spår av någonting en helt annan och för mig okänd känsla. Det var fortfarande timmar innan solen skulle gå upp, luften stod stilla och mina kängor var fortfarande det enda ljud som bröt tystnaden. Jag fortsatte motvilligt min vandring längs huvudgatan och försökte förstå vad som hänt. Det fanns spår av bränder och av explosioner och ändå kändes allt så stilla, nästan rofyllt. Huvudgatan ville aldrig ta slut och för varje steg jag tog kändes det som jag missade något. Jag ville gå tillbaka men när jag vände mig om kunde jag inte avgöra vilket håll jag kommit från. Mörkret lekte med mina sinnen och ingen väg såg ut som den jag följt.
Jag visste att solen skulle gå upp och hjälpa mig hitta rätt och få mig att förstå. Jag valde därför att fortsätta framåt på en sidogata i väntan på att mörkret skulle försvinna. Plötsligt hörde jag ett bekant ljud och frös till där jag stod. Klicket kunde bara betyda en sak, flyttade jag på foten skulle minan sprängas. Jag stod lugnt och funderade, ingenting i min nuvarande situation krävde ett brådskande beslut. Jag hade två val, stå kvar för att se solen gå upp och med den kanske nytt hopp, eller att lyfta på foten. Båda alternativen hade sina fördelar. Natten var nu helt tyst då mina kängor slutat störa det kvava lugn som rådde i staden. Tiden hade slutat gå i denna stad som i väntan på liv raserats av tomhet. Jag började fundera, kan verkligen solen någonsin gå upp i en stad där tiden står stilla?
Det var natt när jag närmade mig, staden sov i tysthet och mina försiktiga steg ekade mellan ruinerna. Ingen visste om någon överlevt attackerna och jag var därför tvungen att vara beredd på allt. Det var det här jag var tränad för, jag hade ägnat många år till övningar och pressat både kropp och själ för att vara beredd, för att överleva. Ändå var mina steg mycket tyngre här än de varit på övningarna, ändå fick jag ägna hela min tankekraft åt att tvinga mig framåt.
Stadens gator verkade ändlösa och nattens mörker gjorde det svårt att se vad som komma skulle. Jag började försiktigt gå längs huvudgatan och påbörjade mitt sökande efter liv och förståelse för vad som hänt. Jag gick fram till vad som en gång varit någons trygghet, någons hem, och undersökte byggnaden. Kalkstenen smulades sönder när jag tog på den. För varje drag jag gjorde förstördes mer av bevisningen. Resterna av möblerna var brända, på marken låg ett tjockt lager sot. Ingenstans fanns spår efter liv, inte ens efter ett slocknat liv. Det var som om staden aldrig haft invånare, den var endast beredd på att när som helst ta emot dem.
Jag stannade upp och såg mig omkring, jag var rädd att gå vidare. Sorg över att hitta spillda liv är en sak, tomheten över att inte hitta spår av någonting en helt annan och för mig okänd känsla. Det var fortfarande timmar innan solen skulle gå upp, luften stod stilla och mina kängor var fortfarande det enda ljud som bröt tystnaden. Jag fortsatte motvilligt min vandring längs huvudgatan och försökte förstå vad som hänt. Det fanns spår av bränder och av explosioner och ändå kändes allt så stilla, nästan rofyllt. Huvudgatan ville aldrig ta slut och för varje steg jag tog kändes det som jag missade något. Jag ville gå tillbaka men när jag vände mig om kunde jag inte avgöra vilket håll jag kommit från. Mörkret lekte med mina sinnen och ingen väg såg ut som den jag följt.
Jag visste att solen skulle gå upp och hjälpa mig hitta rätt och få mig att förstå. Jag valde därför att fortsätta framåt på en sidogata i väntan på att mörkret skulle försvinna. Plötsligt hörde jag ett bekant ljud och frös till där jag stod. Klicket kunde bara betyda en sak, flyttade jag på foten skulle minan sprängas. Jag stod lugnt och funderade, ingenting i min nuvarande situation krävde ett brådskande beslut. Jag hade två val, stå kvar för att se solen gå upp och med den kanske nytt hopp, eller att lyfta på foten. Båda alternativen hade sina fördelar. Natten var nu helt tyst då mina kängor slutat störa det kvava lugn som rådde i staden. Tiden hade slutat gå i denna stad som i väntan på liv raserats av tomhet. Jag började fundera, kan verkligen solen någonsin gå upp i en stad där tiden står stilla?
Kommentarer
Trackback