Dag 81
Ska..klara...en...dag..till..måste...klara...en...dag...till....pust! *host host*
Ska...varaa....tre *hosthost* vlig en...dag...till...ska ..gå..måååste..gå...
(När ni läser detta vill jag att ni alla tänker er mig likt Indiana Jones precis i svackan innan han räddar världen. Den där sekunden av svaghet som får oss att tro att även Jones är mänsklig. Jag kravlar fram, slitna kläder, bara en sko och svetten rinner från pannan. Ni ser mig sakta dra mig mot den lilla myndigheten i norr. Pausa. Titta upp mot niporna i öst, sucka och kravla vidare.
I nästa scen ser ni ett tomt skrivbord med massor av papper på. Det är helt tyst. Plötsligt ser man en hand beslutsamt men orkeslöst gripa tag i några av alla papper. Ni rycker till. En annan hand tar tag i musen, drar med hjälp av mus-sladden upp en orkeslös kropp till stående position. Svajar för en sekund. Någon skriker "Tar du alla MIG-ar?", av blotta förskräckelsen ramlar jag tillbaka i kontorsstolen. En skakig hand trycker in chip-kortet i datorn medan en annan trött tar upp ett papper. Någon ställer dit en kaffekopp och jag tittar utmattat upp, först på personen och sedan på kaffekoppen. En sekund går utan att något händer. En skakig hand lägger ner pappret och tar upp kaffekoppen, smuttar lite, suckar djupt. Ställer sedan tillbaka koppen och börjar smattra på tangentbordet. Först tafatt. Sedan mer beslutsamt.
I nästa scen flyger papper från skrivbordet bak i bokhyllan. Alla papper flyger organiserat in i högar efter diarienummer. En bild på en fokuserad mig syns nu tydligt. Ögonen ser smått tokiga ut. Klockan slår 5. Jag stannar upp. Tittar upp. Stannar till en sekund. Grabbar sedan väskan och springer för mitt liv. Bakom mig faller högar med papper. Någon skriker efter mig: "Men RPS-erna då?". Jag springer om möjligt ännu snabbare. Kastar mig mot första "dörren öppnas här" den går upp med ett klick. Efter ytterligare två dörrar är jag ute. Ett skrik viner genom de norrländska skogarna. Lyssnar man noga hör man ända i Stockholm en vindpust som låter skrämmande likt "jag är fri")
Ska...varaa....tre *hosthost* vlig en...dag...till...ska ..gå..måååste..gå...
(När ni läser detta vill jag att ni alla tänker er mig likt Indiana Jones precis i svackan innan han räddar världen. Den där sekunden av svaghet som får oss att tro att även Jones är mänsklig. Jag kravlar fram, slitna kläder, bara en sko och svetten rinner från pannan. Ni ser mig sakta dra mig mot den lilla myndigheten i norr. Pausa. Titta upp mot niporna i öst, sucka och kravla vidare.
I nästa scen ser ni ett tomt skrivbord med massor av papper på. Det är helt tyst. Plötsligt ser man en hand beslutsamt men orkeslöst gripa tag i några av alla papper. Ni rycker till. En annan hand tar tag i musen, drar med hjälp av mus-sladden upp en orkeslös kropp till stående position. Svajar för en sekund. Någon skriker "Tar du alla MIG-ar?", av blotta förskräckelsen ramlar jag tillbaka i kontorsstolen. En skakig hand trycker in chip-kortet i datorn medan en annan trött tar upp ett papper. Någon ställer dit en kaffekopp och jag tittar utmattat upp, först på personen och sedan på kaffekoppen. En sekund går utan att något händer. En skakig hand lägger ner pappret och tar upp kaffekoppen, smuttar lite, suckar djupt. Ställer sedan tillbaka koppen och börjar smattra på tangentbordet. Först tafatt. Sedan mer beslutsamt.
I nästa scen flyger papper från skrivbordet bak i bokhyllan. Alla papper flyger organiserat in i högar efter diarienummer. En bild på en fokuserad mig syns nu tydligt. Ögonen ser smått tokiga ut. Klockan slår 5. Jag stannar upp. Tittar upp. Stannar till en sekund. Grabbar sedan väskan och springer för mitt liv. Bakom mig faller högar med papper. Någon skriker efter mig: "Men RPS-erna då?". Jag springer om möjligt ännu snabbare. Kastar mig mot första "dörren öppnas här" den går upp med ett klick. Efter ytterligare två dörrar är jag ute. Ett skrik viner genom de norrländska skogarna. Lyssnar man noga hör man ända i Stockholm en vindpust som låter skrämmande likt "jag är fri")
Kommentarer
Trackback