Heqa Ancher

Stod på Odenplan och väntade på min kompis M som, som vanligt, tog det här med bestämda tider lagom allvarligt. Typiskt musiker. Klockan var runt 6 och jag försökte hitta så många par som möjligt att blänga på. Någonstans tyckte jag att de borde ha lite medkänsla för oss singlar och inte vara så himla lyckliga. Det gick dock inte så bra. Jag hittade inte så många lyckliga par. På Odenplan sprang som vanligt stressade människor fram och tillbaka för att hinna med bussar och tåg. Det som var annorlunda var inte att folk sprang omkring två och två, utan att bland dessa stressade människor fanns det en massa ensamma människor som väntade. Vi var sammanlagt 7 ensamma själar som stod med eller utan blommor i händerna och väntade. Bland de jag pratat med innan är det få som pratat om en mysig stund med kärestan, snarare pratar vissa om ångesten att omges av hjärtan när man själv tvivlar om det är den rätte man hittat och andra om ångesten kring den perfekta presenten. Så inte ens paren är lyckliga (med vissa undantag).

Självklart skulle alla dessa 7 personer vidare till lyckliga små middagar och de velande fortsätter att vela oavsett dag medan presentproblemet alltid löser sig. När M tillslut dök upp och jag vandradre ifrån de ensamma själarna undrade jag bara för en sekund om de inte kommer njuta av kvällen på grund av en känsla av lättnad (över att det snart är över/för att presenten är överlämnad), inte på grund av kärlek.