I huvudrollen ser vi...
Var på Wallmans igår med min familj, var supertrevligtsom alltid! Älskar ett ställe där underhållning, stämning och god mat kombineras! Kvällen påminde mig om att man aldrig vet hur livet blir. På scen stod ingen mindre än min gamla klasskompis från högstadiet! Inoljad i bar överkropp med bildsköna muskler. Allt var precis som på högstadiet. Så om ödet vill möts vi alla igen!
På väg hem idag mötte jag en väldigt inspirerande man jag önskar att jag träffar igen. Bara genom att vara fick han mig att känna nytt liv och inspiration. Han stod på perrongen på centralen (spår 3, uppsalatåget) och sålde situation sthlm och heter Åke. Jag stannade upp ett ögonblick och tittade på scenen framför mig. Tåget hade precis kommit in till stationen och överallt syntes stressade människor. Klackar slog i marken och överfulla stadiumpåsar sken ilsket orange vart man än vände sig. Människor köade, stressade och väntade i regnet som duggade ner. Ändå verkade dessa typiska centralenbesökare och pendlare lite bortkommna, för jämfört med Åke så passade de inte riktigt in. Han satt på en bänk och utstrålade sån självkänsla och en sån själklarhet att alla andra mest upplevdes som rekvisita. De var han som passade in, inte alla andra.
Det gav mig mod. Att vara den enda på en plats som folk medvetet ignorerar och samtidigt vara den enda som i verkligheten syns är inte bara Åke som klarar, det kan vi alla göra. Det gäller nog mest att vara säker på att man är på rätt plats för tillfället och vara säker på sig själv. Det är nog lättare sagt än gjort. Jag tänker i alla fall försöka, och kör jag fast vet jag precis vem jag ska gå till för ny inspiration
.
På väg hem idag mötte jag en väldigt inspirerande man jag önskar att jag träffar igen. Bara genom att vara fick han mig att känna nytt liv och inspiration. Han stod på perrongen på centralen (spår 3, uppsalatåget) och sålde situation sthlm och heter Åke. Jag stannade upp ett ögonblick och tittade på scenen framför mig. Tåget hade precis kommit in till stationen och överallt syntes stressade människor. Klackar slog i marken och överfulla stadiumpåsar sken ilsket orange vart man än vände sig. Människor köade, stressade och väntade i regnet som duggade ner. Ändå verkade dessa typiska centralenbesökare och pendlare lite bortkommna, för jämfört med Åke så passade de inte riktigt in. Han satt på en bänk och utstrålade sån självkänsla och en sån själklarhet att alla andra mest upplevdes som rekvisita. De var han som passade in, inte alla andra.
Det gav mig mod. Att vara den enda på en plats som folk medvetet ignorerar och samtidigt vara den enda som i verkligheten syns är inte bara Åke som klarar, det kan vi alla göra. Det gäller nog mest att vara säker på att man är på rätt plats för tillfället och vara säker på sig själv. Det är nog lättare sagt än gjort. Jag tänker i alla fall försöka, och kör jag fast vet jag precis vem jag ska gå till för ny inspiration
.
Kommentarer
Trackback