Heqa Ancher

Nyss hemkommen från föräldrarnas landställe pustar jag ut i soffan. Jag och min älskling har fått ett underbart dygn tillsammans och nu är det tre veckor tills vi ses igen. Det känns både lätt och omöjligt att klara. Efter att ha träffat honom känns det som att jag kan klara precis vad som helst, samtidigt som jag inte förstår hur jag klarar mig ens en timme utan honom. Men det är väl så det ska vara när man är kär, man blir både starkare och mer beroende av någon annan på samma gång.

Imorgon börjar ännu en vecka på mynddigheten i den lilla staden i norr. Efter en månad på jobbet känns det som att tre månader nog kommer gå vägen, men att jag aldrig skulle kunna jobba som handläggare i hela mitt liv. Jag ägnar dagarna åt att hitta saker som fungerar mindre bra och funderar på hur man kan göra det bättre. Jag börjar förstå de som inte vill jobba statligt. Det spelar nämligen  ingen roll hur bra idéer den lilla människan har, det krävs att den lilla människans chef pratar med någon annan chef och att de kan hitta pengar som absolut inte finns innan idéerna faktiskt kan göra en skillnad. För att tycka om myndighetsjobb i längden måste man antingen vara nöjd med det man har eller vara en chef med mycket pengar och gärna ha politiska kontakter och mediavana. Med andra ord, ska du in i myndighetsvärlden, bli först storpamp privat och se till att hyras in i staten för att ordna upp "mindre fungerande myndigheter" om du verkligen vill kunna förändra.

Jag har kommit fram till att jag inte uppfyller kriterierna för storpamp. Än.