Heqa Ancher

Jag promenerade hem från pojkvännen igår och var tvungen att stanna till ett tag. Vänta in en känsla som inte riktigt hunnit med i den snabba takt jag gick. Väntade ett slag och efter ett tag kom  den där pirrande gosiga känslan till mig. Kärlek. Jag kom på mig själv att tänka "så här bra har det nog aldrig känts förut." Jag vet att jag har rätt. Precis lika rätt som min 8 år gamla kusin var förra våren när han mötte sin stora kärlek. Precis lika rätt som han kommer ha nästa gång han träffar någon han verkligen tycker om. Vi vet alla precis hur det känns att vara kära. Ändå är det just nyhetskravet (om man får använda sig av juridiska termer inom immateriarätten) som skiljer  kärleken från våra andra känslor. Känns det inte nytt och unikt är det inte sann kärlek. Försöker jag säga att alla bara har en kärlek och att alla andra gånger man träffat någon man trott sig tycka om så ljuger man för sig själv? nej. Men jag tror vi människor är designade för att glömma vissa saker. På gott och ont. Själv kan jag för mitt liv inte förstå hur jag stod ut en dag utan den härligt bubbelgumsrosa känslan i magen. Jag tror det är just på grund av den tanken som vi glömmer. Det är rent självförsvar. Om vi kom ihåg vad vi gick miste om när vi går ensamma i det gråa vårvädret skulle det vara svårt att upptäcka solstrålarna som bryter igenom den mjölkvita himlen.

En släkting till mig har precis genomgått en skilsmässa och njuter av livet tillsammans med sin son. Det var för henne, precis som för många andra i den situationen, ett svårt val och en jobbig resa att skiljas. I sådana situationer tror jag vårt självförsvar slår tillbaka på oss själva. Jag tror att det är anledningen till att varenda nummer av Cosmo innehåller tips på hur man håller förhållandet nytt och levande. Det är inte för att ge oss dödliga dåligt samvete när vi inte hinner måla tånaglarna och raka benen var och varannan dag. Det är för att vi inte ska glömma bort den kittlande känslan i magen. För att vi ska uppmärksamma känslan tillräckligt mycket för att faktiskt sakna den om den försvinner och förstå att den försvunnit.

Att lära oss att jobba emot det inbyggda självförsvar som hjälper oss igenom ensamma gråa dagar tror jag är en förutsättning för ett lyckat förhållande. Att inte bara ge och ta kärlek utan att också kräva ett pirrande i magen så ofta det bara går. Att stanna upp påväg hem från pojkvännen för att låta den pirriga gosiga känslan hinna ikapp och sedan stå där ett tag, uppmärksamma den, innan man skyndar vidare i vårens annars ruskiga väder.

Utanför fönstret lyser solen. Det är nästintill vindstilla och gruset är bortsopat från gatorna. Det är svårt att se att det stormade rejält igår. Det finns faktiskt inget spår efter den virvelvind som igår omslöt staden och gjorde sitt bästa för att vända upp och ner på en annars välordnad verklighet. Efter regn kommer sol. Helt sant men inte hela sanningen. Ibland är de bästa solstrålar de som försiktigt tittar fram en dag då himlen i stort är täckt av mörka moln. Gårdagen var fylld av solstrålar.

Ibland kan lugnet efter stormen vara svårt att ta till sig. Man fastnar lätt i den hisnande känsla som når en när vindarna viner som mest. Jag gör mitt bästa för att njuta av vårens ankomst och är väldigt tacksam för alla solstrålar i mitt liv som gör även de mörkaste stormar lite ljusare. Nu ska jag försöka koncentrera mig på polisrätten och inte låta tankarna på det största ljuset i mitt liv ta över juridiken helt. Ibland är det bara svårt att inte låta tankarna vandra iväg och leka med drömmarna.

Jag pratade med mamma en massa idag. Ingenting ovanligt, men samtalet hade till en början en annan ton än vanligt, lite mer avvaktande. Det var likadant hemma i sthlm förra veckan när jag pratade med moster. De pratar med mig som vanligt, sen blir de lite avvaktande, lite dröjande med svaren och låter nästan som om de är lite misstänksamma. Det visade sig att både moster för en vecka sen och mamma idag hade reagerat på samma sak. "Du är så tyst, jag får ju prata massor, är det något som har hänt?"

Och ja, det är massor som har hänt den senaste veckan, tillräckligt för en film eller kanske rentav en trilogi. (Vi får se, har bara börjat på manus än och vet inte riktigt hur detaljerat jag ska skriva än..) De flesta förutsätter att det ska vara något negativt som hänt för att jag ska bli tyst. Och till viss del trodde jag väl det också. Fram till idag har jag varit lite fascinerad av mig och mitt mående. Jag har funderat på om jag har feber, sömnbrist, är stressad eller något liknande. Det är liksom som en varm, lite gosig känsla i magen som gör att ingenting känns som ett problem. Ett lugn, det är nästan så att jag skulle våga mig på att kalla det en inre trygghet. Väldigt ovant och lite obehagligt. Jag och mamma satt idag och diskuterade vad för hemsk sak som skulle kunna ha drabbat mig. Hon var tyst ett tag, funderade, och sa slutligen: "du kanske är nöjd?". Jag smakade på ordet några gånger. Nöjd. Inte nöjd i den bemärkelsen man är nöjd när tjejen på ica frågar om det var bra så, utan nöjd som i allt känns bra. Riktigt bra.

Plötsligt var det som om en tyngd lättade från mina axlar. Jag kunde andas lättare och allt mitt babbel bubblade upp till ytan igen. Allt är precis som det ska vara! Jag och mamma började skratta i telefonen, typiskt mig att bli orolig när saker och ting känns bra. Jag är nöjd och känslan är så främmande för mig att jag tror jag är sjuk. Nu vet jag i alla fall hur det ska kännas så nu är det bara att behålla känslan och njuta. Underbart!

Våren är på väg!

Jag har suttit i soffan med datorn i knät ett bra tag nu. Stirrat på skärmen, tittat ut genom fönstret, tittat tillbaka på datorn och hoppats att den kanske skulle starta en mening åt mig. Men icke. Jag har gjort det varje dag nu sen i måndags. Verkar inte vara en effektiv lösning eftersom inga nya inlägg publiceras.
Största anledningen? Den kan ni nog alla gissa er till vid det här laget med tanke på djungeltrumman i Uppsala.

Jag tror den främsta anledningen till att jag inte kunnat skriva är att jag fortfarande inte riktigt har kunnat ta in det själv. Det känns mest som en dröm jag snart kommer vakna upp från. Trots lite sömn de senaste dagama har jag dock haft tid att drömma på riktigt ett par gånger och varje gång jag vaknat har jag mötts av J:s blick. Typiskt sett lever man inte i en dröm om man ser drömmen när man vaknar. Vad jag vill säga med det här? Jag börjar som smått inse att J faktiskt är påväg att bli en del av verkligheten, inte drömmen. Känns härligt om än svårt att sätta ord på. Därav tystnaden.
Jag ber om ursäkt alla ni som förväntade er mer skvaller att gotta er i, men för sådana frågor kan jag hänvisa till E som visat stor talang i konsten att föra vidare det mesta. ;-)

Om det nu skulle vara något hon inte kan hjälpa er med och ni behöver komma i kontakt med mig så titta upp mot närmaste rosa moln så ska ni se att ni hittar mig skuttandes på det.

Chestnut dog idag. Allt gick jättesnabbt och hon led inte. Den som har det lite jobbigt just nu är Nikita som är ensam i den stora världen. Ägnade  dagen åt att ringa runt och skapa skallgångar efter en hanne i samma ålder som hon kan få leva med från och med nu. Sannolikt är jag inte djurägare om en vecka eller två.
Jag skaffade råttorna samtidigt som jag köpte min lägenhet, så i princip har jag aldrig sovit ensam sen jag flyttade dit. Känns lite läskigt och väldigt ovant. Som den drömmare jag är och med min hopplösa tro på ödet kan jag inte låta bli att se en mening med det. Jag har det ganska bra just nu. Jag har helt fantastiska vänner jag önskar det bästa i världen och en försiktig framtidstro jag leker med i tanken varje dag. Jag har även lite annat på gång vilket gör att jag somnar ganska lycklig och trygg på kvällen. Så kanske har mina sambos gjort vad de kunnat för mig. Kanske är det dags för mig att stå på egna ben och våga sova utan tjejernas sällskap. Jag trodde inte den dagen skulle komma så snabbt, men antagligen har ödet en finurlig plan jag inte riktigt kan förutse just  nu.

Nu har jag landat i sthlm igen och tagit tåget till Uppsala. Allt har gått finfint och farmor har proppat mig, min väska och indirekt mitt kylskåp fulla med god mat. Hemresan gick lite lugnare n ditresan om man bortser från ett irritationsmoment. Grillaren från intervjun åkte hem med samma plan! Inte ok. Men vi stirrade på varandra, log osäkert och tog ett gemensamt tyst beslut om att ignorera den andres existens. Här kommer bevis på snön och en underbar mall på hur man löser problem med datorer. Tack Gunlög för den!
Nu ska jag hoppa ner i ett varmt bad och drömma mig bort från verkligheten jag precis landat i.
Det är alltså ett staket som sticker upp ur snön och om det varit barbackat skulle man se gravstenar eftersom det är en kyrkogård. Men icke i norrland på vintern, då är det bara vitt.

Förmiddagen i twitter-format:
01.30 Vad håller jag på med, varför är jag vaken? Somna för ***! Hmm..hur många minuters sömn får jag om jag somnar nu? nu då? och nu?

06.00 Klockan ringer. Det är INTE ok! Blänger på den. Slår på den. Den tystnar.

06.15 Sätter på tv:n. De pratar om snökaos i Sthlm. Det är heller INTE ok!

07.40 Promenerar i en till synes oändlig korridor på arlanda. För varje 100 meter man gått byter glasväggarna färg. Tydligen fler än jag som tycker ändlösa koridorer är tråkiga och försökt liva upp stämningen.

08.10 Incheckad med kaffe i handen. Personalen avfrostar planen och ingenting är försenat. Livet känns ok igen.

09.00 Går på planet. En gammal man som har svårt att röra sig kliver på. Frun föreslår att de ska sätta sig vid nödutgången. För benutrymmet. Flygvärdinnan har ingenting att invända. Detta är absolut INTE ok! En man som behöver hjälp att lyfta benen över en tröskel sitter mellan mig och min nödutgång. Slutsats: Planet får, under inga omständigheter, krasha.

09.45 Tidningen är läst. Säkerhetsmanualen är läst. Jag har beundrat molnen och försökt sova. Nu då? På vingen står det med tryckbokstäver "No step". Fantiserar om hur kul det vore att måla dit ett fotavtryck och se hur många passagerare som blir panikslagna. Måste starta upp "dolda kameran" igen.

10.15 Sitter i taxin. Chauffören känner pappa och är övertygad om att han har träffat mig förut. Som vanligt känner alla alla i Norrland.

11.10 Mannen som intervjuar mig frågar vad min första tanke är om jag kommer in på kontoret och jag har en stor hög med papper att registrera på skrivbordet. Biter mig i tungan och sväljer med stor svårighet uttalandet "Jag delar högen i två och slänger hälften. Man vill ju inte registrera nya medborgare med sån otur att de vid själva ansökan hamnar i papperskorgen". Svarar istället något moget.

12.30 Allt är över, väntar på farmor för att äta lunch. Pju.

Känner ni ibland att ni kan få precis vad ni vill? Att Askungen kanske inte är så långt bort ändå? För mig känns det så för tillfället. Om jag bara vill något riktigt mycket så kommer det att hända. Vilket är lite läskigt. Vem är jag att veta vad jag vill med mitt liv? Och framförallt, hur kan jag veta vad som är bra för mig? Om man nu får allt man önskar sig börjar i alla fall jag bli himla noggrann med vad jag faktiskt önskar. Jag tror även jag måste bli lite mer detaljerad med önskningarna. Sommarjobb i ödets öron kanske blir tre månader med 12-timmars arbete på närmsta korvmoj. Så hur vet man då vad det är man verkligen vill? Är det magkänslan som guidar en rätt eller finns det något slags test man kan göra med alla önskningar, någon slags "svarar du ja på följande 6 frågor är det en bra önskning". Jag ska ge mig på ett försök.

1. Skulle införlivandet av önskningen medföra något positivt till ditt/någon annans liv?
2. Har önskningen tillkommit av en annan orsak än att såra/skada någon du ogillar?
3. Handlar önskningen om något annat än att få någon att bli kär i dig? (vi vet alla att andar och öden inte kan styra med den fria viljan, källa: aladdin)
4. Förtjänar du att önskningen slår in?
5. Kommer du fortfarande vilja att önskningen slår in om två veckor?
6. Är önskningen tillräckligt tydlig för att inte missförstås?

En snabbvariant kom fram på förra basgruppsmötet. "Skulle man hugga av sig foten för att få det vill man det antagligen tillräckligt mycket." Är inte helt nöjd med snabbversionen bara eftersom vissa önskningar faktiskt kan ha som förutsättning att man har två fötter. Vinna ett maraton eller ett par nya skor till exempel.

Typiskt oss jurister att hantera allt i vardagen med hjälp av förnuftet och inte känslan. Äh, ödet har nog redan en fin plan så jag kanske bara ska luta mig tillbaka och passa på att önska mig så mycket jag kan medan det går. Jag får väl önska tillbaka som det var förut i värsta fall. Hur nu en resa till Hawaii och en smart idé till en pm skulle kunna förstöra något.


En av mina önskningar, att få sitta på den inringade platsen och drömma. Är den inte den perfekta "drömma dig bort"-platsen?

A var på salsaweekend i helgen. På kvällen uppträdde några tjejer med ett sambanummer, lagom bra, minimalt med kläder, maximalt med små glittertrådar på kroppen. På frågan om det var bra svarade A: "med lite glitter kan man komma undan med vad som helst". Väldigt sant och brutalt ärligt, allt är tydligen inte guld som glimmar. Tyvärr verkar den regeln inte gälla i melodifestivalen. Sarah glittrade jättemycket men inte kom hon vidare med det, Agnes däremot glittrade desto mer och kom undan med en ganska vanlig discodänga. Så kanske kommer den som glittrar mest undan med vad som helst.
Just inför veckan som kommer hoppas jag verkligen att det stämmer. Det skulle betyda att jag med hjälp av en discokula borde klara seminariet trots att fokus idag inte var riktigt på topp. Jag skulle även ha ett sommarjobb i slutet på veckan bara jag rullar i paljetter dagen innan intervjun och sålänge jag skickar tillbaka skribenternas artiklar med lite julgransglitter så gör det inget att jag inte har hunnit gå igenom dem så bra som jag velat. Hoppas kan man ju alltid.
Den nyligen påhittade regeln kanske inte fungerar i alla praktiska fall men allt blir ju så mycket mer spännande om man hittar på egna regler istället för att foga sig till mängden. Och nog är det roligare att komma undan tråkigheter med glitter än att nöja sig med att allt inte är guld som glimmar.