Heqa Ancher

detta är ännu en hyllning till våra vackra pärlplattor som nu blivit ännu fler.

Har nu spenderat ca 1 timme med en optiker på synsam och kommit fram till en viktig slutsats. Kunskap är ingenting värt när man pratar med en dumbom. Istället borde jag tagit en retorikkurs, en kung-fu kurs samt en snabbkurs i hjärnkirurgi. De två första kan förklaras med att slag och övertygelse kommer man långt med. Den sista kursen behöver jag då hans hjärna inte kommer uppfatta mina två första hjälpmedel utan vissa mindre ingrepp i slutledningsförmågan. Är inte säker men det centret borde ju sitta någonstans i hjärnan.
Historien i korthet: Min optiker bröt av mina glasögon i två bitar, deras tekniker kan inte laga dem och de menar att de inte har något ansvar att ersätta miig. Anledningen? De trodde glasögonen hade bättre kvalité och skulle klara mer. Enda lösningen enligt optikern? Att jag accepterar att byta mina bågar mot ett par (de inte vill betala för) som är nästan likadana och gröna. Skillnaden mellan grönt och guld är ju inte så stor.
För skojs skull, vilka är på hans sida, vilka är på min?
Så ser ni mig på stan de närmsta veckorna, bli inte upprörda över att jag inte vinkar tillbaka, väntar på att få en ledarhund (eller ja, hoppas i alla fall, skulle ju vara jättehäftigt, troligare är nog tyvärr ett par nya glasögon) och tills dess ser jag mer eller mindre bra...Skulle ju faktiskt vara roligt att se om man kan få den lilla optikern att tycka det är mer logiskt med en hund, med den slutledningsförmågan öppnar sig orealistiska möjligheter jag aldrig haft förut.
I övrigt en strålande dag, vilket väder vi har fått!

Jag har ingen riktigt bild att ladda upp idag. Jag har en bild jag föreställer mig i huvudet. Min mormor flyttade in på ett äldreboende idag. Min bild har ingenting att göra med henne, men med morfar. Jag hoppas, och föreställer mig, att han efter att ha ätit middag med mormor åker hem till deras hus och, förutom de tunga känslor som kommer med en sån stor förändring, känner lättnad. Kanske frihet, kanske ett lugn och en försiktig lycka. Vi vet alla att släppa någon man bryr sig om är en av de svåraste saker man kan göra. Men också en av de vackraste.'

Att ta beslutet att flytta ifrån den man älskar för att personen ska få det bättre, ska få vara kring människor som är rätt utbildade istället för att hålla personen nära som är det naturliga, kan inte vara lätt. Det får heller inte vara helt lätt. Relationer ska vara fyllda med komplexa känslor och stora beslut ska vara svåra att fatta, allt för att se till att det blir rätt. Det är därför det så ofta blir fel. Komplexa känslor och avgörande beslut är ingenting vi föds att förstå, det är situationer vi istället ska sträva efter att förstå. Det tror jag vi gör bäst genom att göra fel, genom att känna och genom att våga. Våga välja fel kille, känna kärlek till kompisen och våga stanna när det går åt fel håll. Och om man gjort fel tillräckligt många gånger, som jag hoppas att jag gjort när jag är lika gammal som morfar, då vet man nog också när det är rätt.

Jag är så stolt över honom som har vågat släppa taget och min drömbild idag är att han, och förhoppningsvis jag en dag, kan sätta sig i soffan ikväll, ta ett djupt andetag, andas ut och våga njuta av de möjligheter ett rätt beslut kan ge.

Två dagar har gått och nog för att jag har suttit mycket tid framför datorn, men vem har tid att blogga i dessa tider av pressläggning, deadlines och studier. Notera att studier kommer sist i ordningen, borde nog inte vara så, inte enligt sidorna i mitt block i alla fall. De tomma sidorna stirrar ilsket på mig och kommer snart börja kräva att  jag kluddrar dem fulla med juridiska termer. de får dock vänta då jag har fullt upp med saker som är bra mycket roligare.
Hinner inte komma med några djupa insikter idag då jag inte vill riskera att hamna i samma blockerade tankebana som A gjorde igår vid en runda av Taboo. Stress gör läskiga saker med hjärnan, se exempel nedan:

- Vad vill alla kvinnor ha, det ligger inuti något du hittar på havsbotten och är runt.
-Ägg, alla vill ha ägg!

Nästa fråga:
-Om man är gravid och sen ska man föda, vad kommer ur kvinnan då?
-Ägg!

Korrekta svar skulle varit pärlor och barn. Det är inte lätt när det är svårt.

Var på Wallmans igår med min familj, var supertrevligtsom alltid! Älskar ett ställe där underhållning, stämning och god mat kombineras! Kvällen påminde mig om att man aldrig vet hur livet blir. På scen stod ingen mindre än min gamla klasskompis från högstadiet! Inoljad i bar överkropp med bildsköna muskler. Allt var precis som på högstadiet. Så om ödet vill möts vi alla igen!
På väg hem idag mötte jag en väldigt inspirerande man jag önskar att jag träffar igen. Bara genom att vara fick han mig att känna nytt liv och inspiration. Han stod på perrongen på centralen (spår 3, uppsalatåget) och sålde situation sthlm och heter Åke. Jag stannade upp ett ögonblick och tittade på scenen framför mig. Tåget hade precis kommit in till stationen och överallt syntes stressade människor. Klackar slog i marken och överfulla stadiumpåsar sken ilsket orange vart man än vände sig. Människor köade, stressade och väntade i regnet som duggade ner. Ändå verkade dessa typiska centralenbesökare och pendlare lite bortkommna, för jämfört med Åke så passade de inte riktigt in. Han satt på en bänk och utstrålade sån självkänsla och en sån själklarhet att alla andra mest upplevdes som rekvisita. De var han som passade in, inte alla andra.
Det gav mig mod. Att vara den enda på en plats som folk medvetet ignorerar och samtidigt vara den enda som i verkligheten syns är inte bara Åke som klarar, det kan vi alla göra. Det gäller nog mest att vara säker på att man är på rätt plats för tillfället och vara säker på sig själv. Det är nog lättare sagt än gjort. Jag tänker i alla fall försöka, och kör jag fast vet jag precis vem jag ska gå till för ny inspiration
.

Har nu följt let's dance, skridskotävlingar och lite annat smått och gott på tv. Och börjar faktiskt, till Es stora glädje, bli riktigt förbannad. Riktigt himla arg. Min insikt må ha kommit sent, men jag har i alla fall fått den i tid för att ändra mitt tänkande. Allt handlar ju om drömmar! Jag har alltid fått höra att min kärlek till drömmar och min stora fantasi kommer på mig på fall, få mig att bli besviken på verkligheten och aldrig bli lycklig. De har ju så fel!
För alla er som fått höra samma sak, titta er omkring! Så fort människan ska försöka skapa något utöver det vanliga, skapa något vi andra dödliga blir intresserade av tar vi till fantasi och drömmar. För att detta är ohälsosamt och för att vi vill skada oss själva? nej. För att den sak vi alla har gemensamt är en fantasi om det perfekta livet, den perfekta kärleken, det perfekta jobbet o.s.v. Och vad är väl mer träffande än något alla kan relatera till? Och vad är väl mer nyttigt och mer verkligt än att ägna sig åt en av de få hobbys vi alla har gemensamt?

Jag har funderat lite på varför vi alla har en dröm om ett perfekt liv (inte för att det inte finns realister som inte vill tro på den, men erkänn, vi vet alla hur drömmen ser ut,även om vi relaterar till den på olika sätt). Min insikt är kanske något banal men jag tror att den kan stämma. Vi har fått möjligheten att fantisera, men inte möjligheten att hitta på. Den vedertagna teorin om hjärnan är att man endast kan föreställa sig saker man på ett eller annat sätt har sett. Ett stort grönt monster har lika många utseenden som det finns människor. Men det perfekta livet är enkelt, det består förenklat sett av vårt eget liv men utan de saker som orsakat känslostormar som varit oönskade. Det vi sett av ett liv, minus de saker vi sett och inte tyckt om. Detta ger kärlek med lyckligt slut, jobb utan misslyckanden samt liv utan sorg.  Fortfarande lika många gröna monster som perfekta liv och människor i världen, men drömmen har samma mål oavsett individ. Historier utan negativt innehåll. Lyckliga historier.

Så dröm mer gott folk och känn samhörigheten med alla andra i utövandet av en riktigt hälsosam hobby.


 

Hela gårdagen gick åt till att kommentera artiklar vilket var spännande och nytt för mig! Himlarns vilken tid det tog mot vad jag trodde, slängde mig i säng med grannens dunkande musik i huvudet vid ett för att ta mig upp 7 idag. För att jag är energisk, amitiös eller morgonpigg? nej. Jag tvingades släppa in en kille som ska reparera våra tvättmaskiner. wee. Själva dagen ägnades åt EG-rätts föreläsningar och små tupplurer när intresset inte riktigt räckte till för vakenhet.

Trots massa mer eller mindre roliga händelser så känner jag mig riktigt pigg. Pendeln vänder som det heter inom historien, spiralen börjar snurra uppåt och det i en rasande fart. Jag älskar när det snurrar och jag tycker om att bli lite småyr av verkligheten, det gör att det känns närmre mina drömmar. De är alla lite overkliga och snurriga. Min nästa utmaning är att hinna sakta ner i snurrandet innan jag tappar balansen och låta pendeln gunga i lite mindre pendlar än vad den gör i am. romantiska komedier. Ingen utom Julia Roberts klarar att växla så snabbt i känslor och vakna utvilad utan att ha sovit. För att spä på  min dröm om ett disneyliv bjuder jag på ett av alla de ögonblick jag sparar på för att varje kväll kunna klippa ihop min egen disneyfilm, med varierande hjätar och  drömprinsar. Nån gång kommer drömmarna slå in.



De svarta små prickarna på isen är ankor som testar hur långt ut på isen de kan stå innan den spricker och de faller i. Om ni undrar.

Dagen började vid 8 då jag släpade mig upp ur sängen för att tillsammans med E gå på min första styrketräning på nautilus. Det gick jättebra förutom att jag efter två maskiner började må jätteilla och min pt valde att slå ner på takten och sätta ribban då jag tydligen inte gör det själv på en hälsosam nivå. Träningen hjälpte dock då jag nu sitter med jätteträningsvärk, mestadels i rumpan.
Efter det pluggade vi, jag ringde viktiga samtal och av nån anledning fann jag mig stekandes hamburgare vid 8 på kvällen med A och E. Jättekul blev det och jättemätt är jag! Kanrekomendera "Max" hamburgerbröd på ica, supergoda.
Jag ska nu gå och lägga mig och vakna pigg och utvilad för att kunna lösa världsproblem i algeriet imorrn. Nedan följer en bild på våra perfekta chokladbollar vi gjorde ikväll.

Stack en sväng till Stockholm idag för föreläsningar i ledarskap av Jan Eliasson och Helen Jaktlund. Därefter följde en invigning av en permanent utställning tillägnad Raoul Wallenberg för hans hjältemodiga insats under andra världskriget.

Måste säga att jag blev positivt överraskad av Jan som var en väldigt inspirerande person med en härlig humor och inspirerande tankegångar. Min favorit som jag tar med mig är: "i närheten av döden får man kraft att leva". Han pratade då om massdöden han sett i Darfour medan jag mer kommer använda orden i samband med nederlag såsom att bli dumpad och att ha en vän som mår dåligt. Vilket känns helt absurt. Att tvinga sig själv att uppleva och känna för att få ett sundare perspektiv på tillvaron är ingenting nytt, men ändå svårt att komma ihåg där i mörkret. Visserligen känns det småttigt att harva juridik och killproblem i Uppsala när det finns människor som svälter och andra hjältar som gör något åt det, men då kommer Helen in med ännu fler underbara visdomsord; För att hjälpa andra måste du först hjälpa dig själv.

Notis: När Sveriges mellanstadieelever fick svara på frågan: "känner du dig älskad?", svarade endast 22% "ja".

Första veckan efter Egypten blev lagom kaosartad. Har hunnit med tre möten med tidningsredaktionen, ett med bostadsrättsföreningen, tre seminarium, översovning i västerås med ridning, biobesök samt lite shopping och träning. Tokigt tokigt! Och däremellan hann jag plugga. Utan böcker. Mina böcker kom nämligen inte förrän idag, så veckan har bestått av kvalificerade gissningar och google (Tack för att du finns du underbara sökmotor!).
Det verkade dock vara fler än jag som haft en hektisk vecka och ingen utom jag verkade ha tid att ta sig till den annars så överfulla hyllan. En bild likt denna går ej att ta i lunchtider en vanlig vardag mer än nån gång per år, så njut!

Julen är över och mellandagsrean börjar. Jag ger mig ut på jakt efter en liten lätt dator för att kunna springa runt överallt i världen och fortfarande skriva dessa underbara juridiska pm som krävs av linjen. Olyckligt nog hörde en vän stt ett inköp var på gång och hon tvingade mig att loova att jag skulle börja blogga mer seriöst om jag köpte den. Så här är jag, febrilt skrivandes utan att ha något (enligt min mening) vettigt att säga. Som övning för mitt fortsatta, förhoppningsvis meningsfulla, skrivande tänkte jag berätta om hur enkelt teknikinköp blir om man bor i barkarby i närheten av alla stora teknikkedjor.

Jag började 9 i morse, åkte till alla ställen och hittade den perfekta lilla kelgrisen för 300 kr mindre än på alla andra ställen. klockan var nu 10. Tyvärr hade de inte några exemplar inne men lovade dyrt och heligt att Stinsen skulle ha ett exemplar när jag kom dit. Ankomst till Stinsen strax efter halv elva. Hittar affären och skuttar fram mot min framtida kompanjon i gott och ont. Tyvärr hade meddelandet från Barkarby inte gått fram, priset var höjt och datorn borta. Åkte till ny affär för inhandlande. Hittade en för ok pris med hälften så stor hårddisk, fanns bara utställningsexemplar. Jag tog det och klockan tickade sakta mot halv tolv. Nu stod endast bortplockningen av utställningsexemplaret mellan mig och datorn. Men ingen fick upp låset, således försökte febrilt tre anställda samtidigt bryta upp låset. De gav upp och bad mig återkomma imorrn. Jag svarade "nej, inte en chans". Min pappa var med och jag lockade honom till mig med en hemlig vink för lite hederligt "good cop, bad cop". Jag var förstående, pappa muttrade. Slutade vid halv ett snåret med att jag gick hem med en rabatterad dator med dubbelt så stor hårddisk. Äntligen!

Så kan det gå när man bara ska gå in i en affär och plocka en dator, efter 3,5 timar och åtta affärer hittade vi ett (1 st) exemplar. pju och mummel. Men vad gör väl allt besvär när man sitter med denna söta lilla plåtburk i handen!

Jag var utvald av vår befälhavare att utforska den raserade staden. Varför det var just jag som fått den krävande uppgiften har jag fortfarande inte förstått, många andra hade vid övningar visat sig både starkare och modigare.
    Det var natt när jag närmade mig, staden sov i tysthet och mina försiktiga steg ekade mellan ruinerna. Ingen visste om någon överlevt attackerna och jag var därför tvungen att vara beredd på allt. Det var det här jag var tränad för, jag hade ägnat många år till övningar och pressat både kropp och själ för att vara beredd, för att överleva. Ändå var mina steg mycket tyngre här än de varit på övningarna, ändå fick jag ägna hela min tankekraft åt att tvinga mig framåt.
    Stadens gator verkade ändlösa och nattens mörker gjorde det svårt att se vad som komma skulle. Jag började försiktigt gå längs huvudgatan och påbörjade mitt sökande efter liv och förståelse för vad som hänt. Jag gick fram till vad som en gång varit någons trygghet, någons hem, och undersökte byggnaden. Kalkstenen smulades sönder när jag tog på den. För varje drag jag gjorde förstördes mer av bevisningen. Resterna av möblerna var brända, på marken låg ett tjockt lager sot. Ingenstans fanns spår efter liv, inte ens efter ett slocknat liv. Det var som om staden aldrig haft invånare, den var endast beredd på att när som helst ta emot dem.
    Jag stannade upp och såg mig omkring, jag var rädd att gå vidare. Sorg över att hitta spillda liv är en sak, tomheten över att inte hitta spår av någonting en helt annan och för mig okänd känsla. Det var fortfarande timmar innan solen skulle gå upp, luften stod stilla och mina kängor var fortfarande det enda ljud som bröt tystnaden. Jag fortsatte motvilligt min vandring längs huvudgatan och försökte förstå vad som hänt. Det fanns spår av bränder och av explosioner och ändå kändes allt så stilla, nästan rofyllt. Huvudgatan ville aldrig ta slut och för varje steg jag tog kändes det som jag missade något. Jag ville gå tillbaka men när jag vände mig om kunde jag inte avgöra vilket håll jag kommit från. Mörkret lekte med mina sinnen och ingen väg såg ut som den jag följt.
    Jag visste att solen skulle gå upp och hjälpa mig hitta rätt och få mig att förstå. Jag valde därför att fortsätta framåt på en sidogata i väntan på att mörkret skulle försvinna. Plötsligt hörde jag ett bekant ljud och frös till där jag stod. Klicket kunde bara betyda en sak, flyttade jag på foten skulle minan sprängas. Jag stod lugnt och funderade, ingenting i min nuvarande situation krävde ett brådskande beslut. Jag hade två val, stå kvar för att se solen gå upp och med den kanske nytt hopp, eller att lyfta på foten. Båda alternativen hade sina fördelar. Natten var nu helt tyst då mina kängor slutat störa det kvava lugn som rådde i staden. Tiden hade slutat gå i denna stad som i väntan på liv raserats av tomhet. Jag började fundera, kan verkligen solen någonsin gå upp i en stad där tiden står stilla?