Heqa Ancher

Ni som trott att ni storhandlat på riktigt, känt känslan av att ha gjort klipp och tyckt det var tungt att bära kassarna till bilen. Ta en titt på bilden, omvärdera och buga inför mästarna.

För att ni ska förstå innebörden av bilden tar vi det från början. Vi skulle cykla till ÖB och Willys (ett par kilometer bort) handla billigt och åka hem. På morgonen upptäcker jag att min cykel är snodd. Inte låter vi en sån petitess hindra vår framfart. Vi promenerar istället med en cykel och handlar som om vi ägde en kombi. Med hjälp av lite trixande lyckas vi med hjälp av en cykel, en cykelkorg och en ikeakasse bära hem storhandling för två hushåll med ett sammanlagt värde på över 1500 kr. Bra jobbat eller vad?

Har precis pratat massa med skatteverket och ska nästa torsdag flygas upp (på deras bekostnad) till Sollefteå för intervju om sommarjobb hos dem! Spännande, spännande.

Haft en helt underbar dag som präglats av mat, plugg och shopping. Förutom 7 minuters lidande på Jontes när jag lyssnade på några jurister som kritiserade den konst som konstfack sysslat med senaste tiden. Så nu måste jag skriva av mig i frågan för att kunna sova gott i natt.
För att ni alla ska hänga med mig när jag nu tar steget in i estetvärlden kommer först några påståenden jag ser som självklarheter.

1. Konst är ämnat att väcka känslor ( Jag ser detta som en självklarhet då definitionen "konst ska vara vackert" utlämnar många kända konstnärer, en del teaterstycken m.m. Detta beror självklart på definitionen av ordet vackert men nu börjar vi ramla av den röda tråden så jag utlämnar den argumentationen)
2. Händelserna som skett är ett spelat mentalt sammanbrott samt skadegörelse av en tunnelbanevagn
3. Konstfack har inte velat avslöja syftet med konsten

Samtalet som skedde på Jontes bestod i huvudsak av att de stärkte varandra i påståenden som att konstfack var dumma i huvudet och att något är seriöst fel med samhället om vi tycker det här är ok. För det första: Hur kan man kalla sig jurist och samtidigt diskutera huruvida något var rätt eller fel enbart genom att se till handlingen och inte syfte och omständigheter i övrigt? För det andra: Hur kan man anse sig ha rätt utan att ha sett till båda sidor av ett problem? För det tredje: Är inte vi jurister till just för att se till att alla får rätt till en rättvis och saklig rättegång/bedömning m.m. och inte blir dömda enbart på hörsägen eller förutfattade meningar?  Om jag har fel på sista frågan snälla rätta mig så jag kan lägga in en lista på alla människor som då borde vara dumma i huvudet. Varning, den kommer bli lång. Jättelång.

Jag håller helt med om att handlingarna i sig troligen kommer att ses som brottsliga vid en rättegång (i alla fall skadegörelsen av tunnelbanan). För att försvara konstfack så har de heller aldrig påstått annat. Jag håller också med om att man inte kan göra vad som helst och sedan slippa konsekvenser bara för att handlingen företogs i konstens namn. Däremot tycker jag att man kan göra vad som helst i konstens namn. Stor skillnad.

Få av de diskussioner kring ämnet jag sett har pratat direkt om syftet utan diskussionerna har snarare handlat om avsaknaden av syfte och det menlösa med aktionerna. Visst är det fantastiskt!? Äntligen konst som verkligen får genomslag nog att kalla sig för riktig konst! Min högst personliga gissning kring det hemlighållna syftet är nämligen att de fått i uppdrag att utforska var konstens gränser går, om det finns några. Vad är väl mer lyckat än att få hela Sverige att diskutera om man får bryta lagen genom skadegörelse för konstens skull? Vad är väl mer lyckat än att få hela Sverige att diskutera huruvida man får vara omoralisk i konstens namn genom att uppta plats och pengar i sjuksystemet?

Fantastiskt bra jobbat!
Hoppas bara att konstfack och studenterna tar konsekvenserna av konsten också. Till er som tvivlar på att min tolkning är den rätta, ni har helt rätt. För ingenting är rätt gällande konst och alla reflektioner kring den är lika viktiga. Fel blir det först när alla har samma tanke.

Kom på att mina råttor fortfarande inte nämnts här. Känns ju väldigt fel då vi faktiskt bor ihop. Här kommer därför bilder på min datormus och sötnosar.


Önskar att jag också fick plats i deras glasburk.

Jag blev så ledsen när jag läste tidningarna igår och fick veta att en handgranat exploderat i marknaden Khan al-Khalili i Kairo. Marknaden är en gigantiskt handelsplats i staden, öppen nästan dygnet runt och välbesökt av såväl Egyptier som turister. Dock mest turister eftersom de bara är vi som faller för de "fantastiskt låga priserna" och inte lärt oss pruta ordentligt.
"Bombdådet" har slängts upp på de flesta nyhetssidor på nätet och både dödssiffror och skadade skiftar beroende på var man läser. Självklart är det allvarligt och självklart ska det uppmärksammas, men med den vinklingen? Och med sån kraft?
Egypten är ett av de fattigaste länderna i mellanöstern och lever till stor del på turismen, en inkomst som redan minskat drastiskt på grund av finanskrisen och har fortfarande inte hämtat sig efter massakern i Luxor. Befolkningen kämpar även för att undantagstillståndet, som motverkar den demokrati det egentligen är, ska upphävas. Endel tror att det kan bli bättre i nästa val andra är mer uppgivna. Egypten är dock fortfarande en demokrati (men med regler och undantag som gör landet farligt nära en diktatur). Är det då verkligen god journalistik att blåsa upp det här som ett bombdåd av extremistiska grupper mot turismen i diktaturen Egypten? Är det inte lite, bara lite, som att utnyttja människors rädsla och Egyptens dåliga rykte för att få ett bra scoop?
Känns resonemanget igen? Jo, ingenting av det jag säger är nytt eller unikt för Egypten, men likväl tycker jag det är viktigt att uppmärksamma. Vissa länder har blivit stämplade som "de farliga länderna" och media har inga problem med att fortsätta poängtera alla hemskheter som försigår i mellanöstern. Jag önskar bara att hemskheterna i alla andra länder också kunde uppmärksammas på samma sätt. Det var faktiskt inte så länge sen farliga män placerade en "bomb" i närheten av det turisttäta Stortorget i Uppsala...
Men nej, så farligt kanske det inte är, det har fortfarande skett en bombning, turister är drabbade och det är inte första gången det händer i Egypten. Självklart ska det uppmärksammas. Mest är jag nog bara ledsen för att bombningarna sker, jag tycker det borde finnas bättre sätt att protestera mot statsskicket i landet än att skrämma bort en av de största inkomstkällorna.


Khan al-Khalili

"Vet du var Ugglas släktingar är?" frågade Nasse en gång, och Puh svarade: "Ja, det gör jag. För jag vet att de inte är här och därför vet jag också att de är någon annanstans".  Han har också konstaterat att det alltid är bra att veta var man har sina släktingar och vänner oavsett om man behöver dem eller ej. Kloka ord från en björn med liten hjärna. Jag önskar min hjärna var lika liten så att jag förstod lika mycket som han gör.
Med det vill jag inte säga mycket mer än att man aldrig kan vara helt vilsen, man vet i alla fall var man inte är. Och för att riktigt gotta mig i visdomsord kan vi dra in lite Thaoism i det hela. "Ibland är det bra att en bondes lada brinner ner för då får han en chans att beundra månen som gömde sig bakom den".

Igår var en väldigt trevlig dag fylld av hat mot andra innebandylag, höga skrik när bollar flög in i fel mål och skratt när ett lag tog till desperata metoder för att inte förlora. Hursom kan jag stoltsera med att vara en del i det enda lag i världshistorien som blivit slagna av styrelsens lag. Det firade vi rejält på kvällen vilket resluterade att vi vid 1 när det var dags att traska hem tyckte att det var en fenomenal idé att göra snöänglar. Ni som tror att detta har något att göra med byråernas tappra försök att återställa vår vätskebalans efter en dags hårt spelande har helt fel. Jag och J skulle med stor säkerhet tyckt att idén var fenomenal vilken annan dag som helst också. Bara stämningen varit densamma. Eller, jag skulle definitivt det, hur J ställer sig i frågan får nog han svara på...
Här är det vackra resultatet av vår fenomenala idé:


Och till alla er som liksom jag inte kan få nog av en av vår tids största filosofer, här kommer en kompass som kanske kan ge lite vägledning i livets äventyr:

"Om du försöker hitta hem men istället hittar en grop, kan du försöka leta efter en grop. Då skulle du med all säkerhet inte hitta en grop, vilket skulle vara bra, för då kanske du hittar någonting du inte letar efter, vilket skulle kunna vara precis det du letar efter. "

Jag skulle gärna vilja skriva ett långt inlägg om en nyfunnen insikt som leder mig närmare, eller längre bort från, svaret på livets gåta. Jag skulle beskriva snön utanför fönstret, kanske sagt något om gatulampan jag ser från mitt fönster. För er som inte sett den så är den identisk med den som Mio satt vid när han trollades bort från fosterfamiljen till fantasivärlden. Men det går inte riktigt. Idag, liksom de flesta dagar denna vecka, passar bättre för att krypa upp i soffan med någon man tycker om och dricka lite varmt te och lyssna på musik. Soffa och te har jag, bara resten som saknas. Tills dess får gitarren hålla mig sällskap, och han är ett väldigt bra sådant också, lugnt och tryggt. Krånglar han är det bara att vrida på rätt skruvar så samarbetar han igen. Det enda jag kunde önska, fast det är självklart bara en önskan och inget krav, tycker om honom som han är, är att han skulle fixa disken åt mig ikväll. Är verkligen ingenting jag har lust med för tillfället.
Idag var också dagen som mina teaterförsök i Uppsala än en gång fick sig en törn. Blev ingen teater idag och antagligen inte nästa vecka heller. Får nog dra i några av tåtarna de hade på Jontes och fixa iordning lite drama där istället.
Ne, nu ska jag koka te, krypa upp i soffan och hoppas att gitarren och EG-rätten får kvällen att bli riktigt lyckad.

Satt och funderade lite bara..Om jag nu andas, har vänner, en telefon som ringer, en mail med olästa meddelanden, en tidning och en utbildning, varför känns det inte som om jag är? "Jag tänker, alltså är jag" Känns inte riktigt sant för tillfället, för att tänka för mycket är jag riktigt bra på. Lever jag för lite i nuet eller letar jag efter mitt varande på fel ställe?

Stod på Odenplan och väntade på min kompis M som, som vanligt, tog det här med bestämda tider lagom allvarligt. Typiskt musiker. Klockan var runt 6 och jag försökte hitta så många par som möjligt att blänga på. Någonstans tyckte jag att de borde ha lite medkänsla för oss singlar och inte vara så himla lyckliga. Det gick dock inte så bra. Jag hittade inte så många lyckliga par. På Odenplan sprang som vanligt stressade människor fram och tillbaka för att hinna med bussar och tåg. Det som var annorlunda var inte att folk sprang omkring två och två, utan att bland dessa stressade människor fanns det en massa ensamma människor som väntade. Vi var sammanlagt 7 ensamma själar som stod med eller utan blommor i händerna och väntade. Bland de jag pratat med innan är det få som pratat om en mysig stund med kärestan, snarare pratar vissa om ångesten att omges av hjärtan när man själv tvivlar om det är den rätte man hittat och andra om ångesten kring den perfekta presenten. Så inte ens paren är lyckliga (med vissa undantag).

Självklart skulle alla dessa 7 personer vidare till lyckliga små middagar och de velande fortsätter att vela oavsett dag medan presentproblemet alltid löser sig. När M tillslut dök upp och jag vandradre ifrån de ensamma själarna undrade jag bara för en sekund om de inte kommer njuta av kvällen på grund av en känsla av lättnad (över att det snart är över/för att presenten är överlämnad), inte på grund av kärlek.

För att inte slösa på skogen genom att skriva recept på papper till alla som frågar kör jag ett hyllningsinlägg till mina nästintill kända muffins.

Ni behöver: 3 dl vetemjöl, 2 tsk bakpulver, 3 dl fiberhavregryn, 75 g smält smör, 0,75 dl socker, 2 st ägg, 2 dl yoghurt, 1,5 dl mjölk, russin+solrosfrön+linfrön efter behag och häll i kakao när ni är trötta. Rör ihop, häll upp i 12 formar och grädda 25 min på 175 grader.

Ni äckligt hälsosamma människor som frågat efter dem: dra ner på smör, ersätt med yoghurt och dra ner på socker, ersätt med honung.

Och nej, dessa muffins ska inte erstta onyttiga bakverk, de ska användas för att göra nyttiga mål som frukost och mellanmål roligare.

Sitter och pustar ut efter redaktionsmöte och redaktionsmiddag. Kan berätta att en nachotallrik inte alltid är så enkel att få i sig, nachoberg är nog mer passande.
Gårdagen blev som jag förväntat mig, alldeles, alldeles underbar. Den började på morgonen med tågresa mot Stockholm där min mentor väntade i det södra kungstornet. Där bjöds det på lunch med panoramautsikt över hela staden och solen sken. Promenerade till min gamla gymnasieskola, hälsade på lärarna och blev erbjuden en plats som regiassistent i en musikal efter påsk. Synd att tiden inte räcker till. Gick vidare till Kungliga biblioteket och mailade Barack Obama, statsministern och lite annat löst folk för att få dem att medverka i tidningen. Gick faktiskt bättre än väntat, två svar inom ett dygn, båda ville medverka. Sen följde en lång promenad på 3 timmar innan middagen på Mannheimer började. Minglade  tills jag knappt visste vad som var jag och vad som var en massproducerad Barbiedocka i juristförpackning. Åkte hem.

Väl hemma spenderade jag en timme i telefon, funderade över existens med M. Vi är båda konstnärer, båda fascinerade över hur välregisserade våra samtal är. Skulle jag skapa en scen av våra tankar skulle jag inte ändra en enda replik. Hur kan det vara så? Hur kan vissa människor läsa den andres tankar och uppfylla alla förväntningar? Han ringde för att bekräfta att han existerade och övertyga mig om att jag gjorde det. Vilket var precis i rätt tid, hade själv funderat på det några minuter innan han ringde. Få samtal i livet är som tagna ur en film, men våra är det. Undrar om det är just därför vi ses så sällan och aldrig har ett behov av att träffa den andre. Vi vet redan exakt vad den andre kommer att säga och göra. Kanske är det det som menas med uttrycket  "motsatser dras till varandra". Det finns ingen spänning att hämta i tvillingsjälar, bara trygghet.

Jaha, så har ödet på sitt stränga vis gett mig en läxa. I all min iver glömde jag bort att alla paket inte är hårda och fyllda med elektronik, vissa är mjuka strumpor också.
5 min efter att jag ställt mig på löpbandet och ställt in träffen med M hör mentorn av sig och bekräftar lunchen imorrn. Fast jag såg inte meddelandet förrän efter att jag gett mig den värsta sträckningen på länge. Attans vad det gör ont!
Allt ödet ville var att som så många andra gånger påminna mig om att ha tålamod...borde ha förstått det innan sträckningen. så kan det gå! Nu är det bara att vänta och se vad den krossade lyktan betyder, för jag tvivlar på att det skulle lära mig tålamod...

Ja, jag är helt övertygad om att något riktigt stort är på G. Eller ja, något ganska stort i alla fall, vi kan säga något anmärkningsvärt. För säkerhets skull kan vi kalla det något som får mig att höja på ögonbrynen.
Jag vet tyvärr inte alls vad det är för något och har slut på gissningar. Det är det här ödet jag tidigare pratat om som jag inte riktigt fått grepp om tror jag, jag är mer logiskt i mitt tänkande än vad ödet är.
Det är främst två saker som gör mig övertygaad om att denna händelse är på framfart, för det första att mitt fönster puttade ner min favoritlykta igår (ni som känner mig vet att jag är beroende av ljus) och den gick i tusen bitar. Den andra händelsen är att något som skulle bli ett fantastiskt dygn nu blivit något mediokert. Jag skulle gå upp, plugga ihärdigt, åka till sthlm och träffa M innan jag hälsade på föräldrarna för att morgonen efter äta lunch med min mentor och skolka för första gången. Menntorn har nu försvunnit spårlöst och dygnet blir istället fullt med plugg men utan M, föräldrar, mentorer och skolk.
Dessa två händelser är negativa. Min logik säger då att det antagligen väger upp något positivt som kommer hända mig. Allt för att ödet ska kunna hålla mig på en balanserad nivå utan hybris och depressioner.
Ödet verkar inte lika snabb i vändningarna som jag. Jag vill ha det positiva nu, inte sen.
Om ödet inte snabbar på tar jag saken i egna händer och unnar mig lite jogging  följt av en stor godispåse...

För att motivera att jag har en kamel i mitt inlägg skulle man kunna säga att det är mycket öken runt mig just nu men att en oas borde dyka upp ganska snart.

Tänkte bara meddela att de nu har byggt upp skridskobanan vid Vaksala torg igen! Den har varit nedmonterad pga marknader men nu är det dags att snöra på sig grillorna igen!

Har precis skickat in den första riktiga somarnotarieansökan. Har skrivit ner sammanlagt 24 namn som alla kommer få stirra på mitt försök att genom en bild säga: Jag är en tjej med glimten i ögat som är riktigt rolig att ha runt sig men som tar allt arbete seriöst och på allvar, väljer ni mig får ni en tjej med lite erfarenhet men som fortfarande är formbar efter era önskemål, inte för dens skull utan egna åsikter och idéer, juste, jag är smart också. Tror jag har vissa problem att visa allt detta i en bild, men å andra sidan ska bilden säga mer än tusen ord, jag hoppas det stämmer och att min bild väljer rätt ord när den pratar.
Det fick mig att tänka på hatten i Hogwarts, ni vet, den som väljer elevhem åt alla nya trollkarlar. Är inte byråerna lite likadana? Vi skickar ut samma papper med vackra fraser som skriker utåtriktad, ansvarsfull, samarbete, självständig och andra passande termer, det enda som skiljer oss åt är väl kanske betygen som alla bedyrar inte spelar så stor roll som vi tror. Så där ligger vi, i form av små pappersbuntar, med siande händer över oss som försöker se vart vi passar bäst. Är vi en vinge mån tro? Eller en fågel kanske? Några kanske rent utav passar som delphiner. Alla kräver de till synes samma saker och alla förknippar vi olika egenskaper till de typiska anställda på varje företag. Är vi snorkiga, elaka, tävlinginriktade, generösa, hycklare, skickliga eller rena slavar? När hatten siat klart lär vi veta, många av oss kommer bli utan elevhem medan resten kommer stämplas med elevhemmets egna egenskaper, på gott och ont, för en tid framöver.
För visst har vi inget eget val? Vi sitter här, öppnar upp hjärna, hjärta och cv:n i väntan på att byråerna ska välja de som bäst hör hemma hos dem. Vårt enda val är att ställa oss till hattens förfogande eller avstå. Själv gör jag en feging, jag ställer mig villigt till hattens förfogande och hoppas att jag, om jag ångrar mig, kan ta tåget tillbaka igen om alltför många häxor hägrar i horisonten.
  vad tror ni, lyckas jag få in mina tusen ord?

detta är ännu en hyllning till våra vackra pärlplattor som nu blivit ännu fler.

Har nu spenderat ca 1 timme med en optiker på synsam och kommit fram till en viktig slutsats. Kunskap är ingenting värt när man pratar med en dumbom. Istället borde jag tagit en retorikkurs, en kung-fu kurs samt en snabbkurs i hjärnkirurgi. De två första kan förklaras med att slag och övertygelse kommer man långt med. Den sista kursen behöver jag då hans hjärna inte kommer uppfatta mina två första hjälpmedel utan vissa mindre ingrepp i slutledningsförmågan. Är inte säker men det centret borde ju sitta någonstans i hjärnan.
Historien i korthet: Min optiker bröt av mina glasögon i två bitar, deras tekniker kan inte laga dem och de menar att de inte har något ansvar att ersätta miig. Anledningen? De trodde glasögonen hade bättre kvalité och skulle klara mer. Enda lösningen enligt optikern? Att jag accepterar att byta mina bågar mot ett par (de inte vill betala för) som är nästan likadana och gröna. Skillnaden mellan grönt och guld är ju inte så stor.
För skojs skull, vilka är på hans sida, vilka är på min?
Så ser ni mig på stan de närmsta veckorna, bli inte upprörda över att jag inte vinkar tillbaka, väntar på att få en ledarhund (eller ja, hoppas i alla fall, skulle ju vara jättehäftigt, troligare är nog tyvärr ett par nya glasögon) och tills dess ser jag mer eller mindre bra...Skulle ju faktiskt vara roligt att se om man kan få den lilla optikern att tycka det är mer logiskt med en hund, med den slutledningsförmågan öppnar sig orealistiska möjligheter jag aldrig haft förut.
I övrigt en strålande dag, vilket väder vi har fått!